”Det är tamejtusan det godaste jag ätit på länge”, säger Maggan och lassar upp en stor sked päronsirap på en osttriangel innan hon ber servitrisen om mer.

Den ostiga trekanten stannar halvvägs upp mot munnen då Maggan blir varse en figur i ögonvrån. Ännu en gluttare, skit i den, tänker hon, ser att päronkladdet hotar att droppa ner på handen. Hon skyndar sig att hiva in godbiten.

Maggan är van vid att bli tittad på. Och varför inte? Hennes timglasfigur går minsann inte av för hackor, det vet hon. Någonstans djupt inom sig är hon även medveten om att timglasets form är på väg att modifieras, att de mjuka kurvorna håller på att rätas ut och bli mer raka, enhetliga. Lite mer sockerbitsaktiga, liksom. Nåja, ännu så länge fungerar korsett och stay-up och stay-down och allt vad det heter. Servitrisen kommer med en liten genomskinlig skål fylld med gyllengult klet och allt vad timglas heter är glömt.

Päronsirap. Så underbart gott. Hon struntar i osten och lägger den fyllda skeden rakt mot gommen i stället. Mm.

”Ursäkta”, säger en hes, lite skrovlig röst.

Gluttarfiguren i ögonvrån poppar upp i hennes medvetande. Är han kvar? Smått irriterad vänder sig Maggan mot bordet intill. Vem understår sig att inkräkta på hennes integritet, avbryta hennes njutning. Bordet är tomt. Där står fyra stolar uppställda mot den rödrutiga duken. Ett djur, ett fyrfota djur står intill en av stolarna. Med en axelryckning vänder hon åter sitt fokus mot ost och sirap.

”Går du ofta hit?”

Snabbt vänder hon ännu en gång blicken mot röstens riktning, men nej, inte en människa i sikte.

”Hej! Här är jag.”

Förvånad ser hon neråt, mot djuret. Det låter som om rösten kommer därifrån? Hon ser på sin tesked, vad i hela friden innehåller den där sirapen egentligen?

”Tjena snygging.” Djuret ser ut att le med sina stora överkäkständer. ”Jag heter Teodor.”

Maggan blundar. Maggan öppnar ögonen. Djuret står kvar och bockskägget guppar.

”Bää. Bjuppar du på nåt att äta? Det ser förbaskat gott ut.”

”Eh …” säger Maggan. ”Eh … visst. Vad är du? En get?”

”Jomenvisst serru”, säger Teodor. ”En riktig getabock”, lägger han till och fyrar av en blinkning med sina vattniga, blå ögon.

Herregud, jag tror den flörtar med mig, tänker Maggan. Hon vet inte hur hon ska bete sig. Hon har aldrig blivit flörtad med av en getabock.

”Okej”, säger hon osäkert, ”men hur kommer det sig att du kan prata?”

”Varför skulle jag inte?” Teodor låter uppriktigt förvånad. ”Du kan ju.”

”Ja. Ja, det har du förstås rätt i.” Hon kommer på sig själv med att fnittra.

Hon vet inte när hon kände sig så här osäker inför en man senast. Nej, en getabock, korrigerar hon sig. Det är ju för fan ett djur, skriker hon invärtes.

”Sch”, väser geten och tar ett skutt i hennes riktning.

Innan Maggan hinner reagera sitter geten under hennes bord, under den rödrutiga duken och hon känner getens lite sträva ragg och dess varma andedräkt mot sina ben. En chipstung kvinna kommer gående genom restaurangen.

”Teodor?” lockar den okända med mild röst. ”Teodor, min älskling, har du gömt dig för mamma? Var är du?”

Den frodiga bakdelen gungar vid varje steg. Åt vänster. Åt höger. Åt vänster. Maggan kan inte slita bort blicken.

”Sch”, manar det ännu en gång under den rödrutiga duken och Maggan känner getens varma andedräkt sträva sig uppåt och in mellan hennes knän. Utan att tänka särar hon på benen och medan hennes ögon följer kvinnans tunga vankande bearbetar Teodors tunga hennes knäskålar och insidan av låren.

”Är kusten klar?” Fårskallen sticker fram under bordet. ”Har Anna försvunnit?”

”Eh … ja, det har hon nog”, säger Maggan hest och sluter knäna. ”Vem är hon? Och vem är du?”

”Vem jag är vet du redan”, Teodor fyrar av ett bländande getleende, ”jag är ditt öde, ju. Det är du och jag nu, gullet.”

Maggan känner sig märkligt sårad och svartsjuk.

”Inte förrän du berättar vem hon är”, tjurar hon.

”Okej.” Geten lyfter ena klöven och sätter den i hennes generösa famn. ”Det är Anna. Jag stal henne från Anders Andersson förra året. Dumt nog. Hon är en jäkel på att kyssas, men är värdelös på matlagning. Och du vet hur det är, en get kan inte leva på kärlek allena.” Han sneglar mot den numer bortglömda osten och päronsirapen. ”Du verkar ha lite mer stil och klass, liksom. Du nöjer dig inte med vidbrända makaroner utan köper dig njutning i stället. Och så har du schysstare rattar.”

Gettungan sveper ut och vidrör lätt det tunna blustyget som med möda innesluter den svarta F-kupan. Maggan stönar.

”Okej. Jag förstår ingenting”, säger hon, ”men okej.”

”Kom nu så går vi hem”, säger Teodor. 

Du eller ingen 

Backman. Kepler. Giolito. Schulman. Läckberg. 

Berit blundade och såg sin egen bok längst uppe till vänster. ”Du eller ingen”. Hon älskade omslaget: en vit sandstrand, solen som gnistrade i det azurblå vattnet, en palm med kokosnötter som såg ut att längta ner till marken och ett brunbränt ungt par, iklädda minimala badkläder, i en het omfamning. Under den guldfärgade boktiteln hennes eget namn: Berit Ring. Wow!

Hon öppnade ögonen och såg på tio i topp-hyllan igen. Backman. Kepler. Giolito. Schulman. Läckberg. 

Under två års tid hade hon ägnat många timmar åt sina karaktärer och deras kärlekshistoria. Hon hade lagt ner hela sin själ i berättelsen om Rose och Ken, skrattat när de skrattade och gråtit när de grät. För tre veckor sedan var romanen äntligen färdig och via en författargrupp på Facebook hade hon fått riktigt bra tips på hur hon skulle bära sig åt. Det var bra att skicka sitt manus till flera förlag, hade Facebookvännerna hävdat, eftersom det var svårt att bli antagen. Berit lydde deras råd, men av helt andra orsaker. Den som betalade bäst skulle få ge ut hennes bok, så enkelt var det. Hon valde ut åtta förlag hon var intresserad av och skickade sitt manus. 

”Hej, kan jag hjälpa dig?”

Hon hoppade till och vände blicken mot en leende man med isblå ögon och grånande tinningar. ”Akademibokhandeln Bosse” läste hon på den lilla skylten på hans pikétröja.

”Tack, jag tittar bara”, sade hon och vände blicken tillbaka mot Backman, Kepler, Giolito, Schulman och Läckberg.

”Gillar du att läsa så har du gräddan av Sveriges just nu mest populära författare där”. Han nickade mot tio i topp-hyllan.

”Ja, verkligen! Min högsta dröm är att själv finnas med där snart.” Berit trodde knappt sina egna öron, hade hon verkligen sagt det högt? Och till bokhandlar-Bosse av alla?

”Åh, så roligt! Har vi ytterligare en lokal författare att skryta med då?”

”Ja. Nej.” Berit kände hur kinderna hettade. ”Alltså, min bok har inte kommit ut ännu, men det är på gång. Jag har skickat in den till flera förlag.”

Hans leende blev ännu bredare.

”Oj, då ser jag fram emot att läsa din bok så småningom.”

Vågade hon? Varför inte? Berit tog fram en välfylld plastmapp ur handväskan.

”Jag har faktiskt en utskrift med mig om du vill läsa?”

”Jaa, det kanske jag kan göra, men räkna med att det kommer att ta tid, jag har mycket jag måste läsa i jobbet.”

En äldre man knackade honom på axeln och frågade efter senaste utgåvan av ”Svenska svampar i skogen”. Bosse blinkade mot henne innan han vände sig om för att hjälpa mannen och Berit passade på att smita därifrån med blossande kinder. 

Livet var verkligen en räkmacka! Igår fick hon en välförtjänt löneförhöjning på jobbet och idag hade bokhandlar-Bosse flirtat med henne. Snygg karl dessutom, tänkte Berit medan hon låste upp ytterdörren, skarpa drag, men ett mjukt leende. Han skulle få köpa det första, signerade exemplaret av ”Du eller ingen”. Hon tog upp dagens postskörd från dörrmattan och gick mot köket. Nu skulle det smaka gott med kaffe. När hon snabbt bläddrade igenom kuverten slog hjärtat några extra slag, tre av dem hade välkända logotyper: Bonniers, Brombergs och Piratförlaget. Redan? Hon slängde en tanke och ett snett leende åt kollegorna i författargruppen som sagt att man fick vänta länge på svar. De visste förstås inte hur speciell och annorlunda hennes roman var. 

Hon lade kuverten på köksbordet och satte på vattenkokaren. Medan hon mätte upp kaffe i bistrokannan snurrade det i huvudet av förväntan och siffror. Vilket förlag skulle hon välja, månntro? Berit tvingade sina darrande händer att greppa muggen och ta tre djupa andetag och en klunk innan hon öppnade det första brevet. Hon såg på avsändaren: Piratförlaget.

Tack för att vi fått läsa ditt manus, tyvärr passar det inte in i vår utgivning. Med vänlig hälsning.

Berit läste meningen igen. ”Passar inte in”? Hade hon misstagit sig på förlagets intentioner? Det förstås, de publicerade helst historiska äventyr och action, typ Arn och Guillou. Ja, ja, förlusten var deras. Hon slängde ifrån sig papperet och öppnade nästa kuvert. Bonniers.

Tack för visat intresse för vårt förlag. Vi anser att delar av ditt manus är värda att jobba vidare på, men att det är långt ifrån färdigarbetat. Återkom gärna. Med vänlig hälsning.

Berit trodde inte sina ögon, ”inte färdigarbetat”? Om de bara visste hur mycket hon arbetat. Men var det inte så att Bonniers bestod av en samling kulturmuppar? De klarade väl inte av det halvnakna omslaget hon bifogat en skiss av? Var det förresten inte Bonniers som refuserat Astrid Lindgren typ sjutton gånger? Hon ruskade på huvudet åt dårskaperna och öppnade det sista kuvertet.

Tack för att du låtit oss läsa ditt manus. Tyvärr anser vi inte att det håller måttet för utgivning och råder dig att anlita en lektör för att få hjälp med språk och utformning. Med vänlig hälsning.

Det sved i ögonen och hon strösslade golvet med små, små bitar brevpapper. Vilka trodde de att de var, egentligen? Någon i författargruppen på Facebook hade frågat om hon anlitat lektör, men det hade hon inte ens kommenterat. Det var dyrt och det behövdes inte, hennes manus var tillräckligt bra ändå. Förmodligen var det så att Brombergs inte fixade sexscenerna hon kryddat sista kapitlet med. Men hon skulle minsann visa dem. De andra fem förlagen var mer seriösa, det visste hon. De skulle aldrig trampa på nya, känsliga författare på det här viset. 

Två månader senare var författardrömmen över. Berit hade fått mer eller mindre utförliga refuseringsbrev från samtliga förlag. Förödmjukelsen var total och sorgen tvingade henne att stanna hemma från jobbet. När tårarna var slut insåg hon att livet trots allt måste gå vidare. Dessutom var kaffet slut. Hon tog en lång, varm dusch och klädde sig i röda jeans och matchande tröja för att pigga upp sig. Lite mascara och läppstift och ingen kunde ana att hon nyss duschat och klätt sig för första gången på fem dagar.

”Tack, det är bara bra. Faktum är att livet leker”. Hon log mot den nyfikna snabbköpskassörskan som haft mage att fråga om hon varit sjuk. Aldrig att hon skulle anförtro den skvallertanten något.

”Roligt att höra, folk verkar mest bara klaga nu för tiden.”

Hon vände sig snabbt om, den rösten kände hon igen och leendet var lika brett som hon mindes det. Berit undrade om kinderna antog samma färg som jeansen när hon kom på att hon stolt givit honom ett exemplar av sitt manus. Den refuserade romanen med de heta sexscenerna. Bara han inte frågade …

”Hur har det gått med förlagen? Blir det boksläpp i vår butik till hösten, kanske?”

Hon bet sig i läppen och började plocka ner varorna i butikens plastkasse med logga.

”Nej, det blir det inte.”

Bokhandlar-Bosse såg på henne, men sade inget mer. Han betalade sina varor och kom med snabba steg ifatt henne när hon småsprang ut ur butiken.

”Kom!” sade han och tog henne lätt om armen. ”Jag bjuder på en fika.”

Hon protesterade inte, följde med in på Konditori Lido och lät honom beställa två kaffe och varsitt vaniljhjärta.

”Gick det åt skogen med förlagen?” Han bet i sin kaka så florsockret yrde.

”Det kan man lugnt säga.” Berit tog en klunk av sitt svarta kaffe och hoppades att hon lät oberörd.

”Jag har läst ditt manus och tror att jag kan ana vad de sagt, men du har definitivt talang och berättelsen har potential.”

”Tycker du?” Hennes mun stod vidöppen runt en tugga vaniljhjärta.

”Japp! Döda några älsklingar, lär dig mer om gestaltning och läs på om dramaturgi. Anlita en bra lektör, det är ett måste och sedan redigerar du i några omgångar så är manuset så småningom redo för en ny vända hos förlagen. Det kommer att ta sin tid, men vill du verkligen bli författare är det värt besväret”

Berit stängde munnen och svalde. Hon förstod inte hälften av han nyss sagt, men ville inte visa sin okunnighet och fokuserade på sitt kaffe.

”Jag förstår om det känns tungt just nu, men ge inte upp dina författardrömmar för snabbt.” Han såg på sin armbandsklocka. ”Du, min lunchrast är slut, men jag har en idé. Följ med mig på en litteraturkryssning nästa månad. Jag är en av föreläsarna och ska berätta om hur bokhandelsvärlden fungerar. Där kan du lära dig en hel del av föreläsare och andra författare.” Han tystnade och sökte hennes blick. ”Och så får du umgås med mig. Om du vill, alltså.”

Berit ville skrika ”jaa”, men fick inte ur sig ett ord. Bokhandlar-Bosse lade ett visitkort bredvid hennes kaffekopp.

”Hör av dig!”

Så var han borta. Hon smuttade på kaffet, märkligt så pigg och glad hon kände sig helt plötsligt.

Hon slöt ögonen och en välkänd syn dök upp innanför ögonlocken: en vit sandstrand, solen som gnistrade i det azurblå vattnet, en palm med kokosnötter som såg ut att längta ner till marken och ett brunbränt medelålders par, iklädda rejäla badkläder, i en het omfamning.

Högst upp till vänster bokens titel: ”Du eller ingen”.